Japanska Studenter Bidrar Till Att Rehabilitera Uttarakhand

Uttarakhand, februari 2014

En grupp av 73 studenter från hela Japan reste till Indien för att delta i Ammas rehabilitering av de områden som drabbades av översvämningarna 2013 i delstaten Uttarakhand. Amma lovade att återuppbygga 500 bostäder i området. Första fasen av detta arbete pågår i och omkring byn Chandrapuri i distriktet Rudraprayag, på väg upp till Kedarnath.

Studenter från IVUSA (International frivilliga studenter organisation) har samarbetat med ETW sedan 1998. De har deltagit i projekt för att bygga bostäder för tsunami flyktingar i både Kerala och Tamil Nadu efter tsunamin i indiska oceanen 2004 och i Raichur efter de förödande översvämningarna i Karnataka under 2011 och 2012.

Många av de frivilliga i denna grupp kom tillbaka till Indien för andra eller tredje gången för detta ändamål.

Det är anmärkningsvärt att dessa få veckor som studenterna tillbringar på frivilligt arbete är för det mesta under deras enda lov. Deras frivilliga arbete innebär långa dagar av hårt fysiskt arbete. Inspirerad av Ammas eget liv av hängivenhet och service väljer de att inte använda denna tid för sin egen njutning men till förmån för de mindre lyckligt lottade.

Vid deras ankomst fick studenterna ett formellt välkomnande och hedrades som officiella statsgäster av den högsta minister i Uttarakhand, Shri Harish Rawat. Chefsministern höll ett tal till studenterna: "Amma gör ett fantastiskt jobb och om du är med henne blir din väg i livet tydligare." Han tillade att han ville träffa Amma inom en snar framtid. Chefsministern tillbringade sedan en hel del tid tillsammans med alla studenterna och uttryckte sin beundran och stöd för deras insatser.

Under de kommande dagarna deltog eleverna deltog i alla aspekter av byggnadsarbetet, däribland betongläggning, installation av grundbjälkar av metall samt transport av byggmaterial från flodbädden upp till de branta kullar vid byggplatsen. Studenterna är en mycket välorganiserad grupp. De delas upp i mindre grupper för att diversifiera arbetskraften på alla de olika byggarbetsplatserna i dalen.

Varje dag när de dök upp för att göra Seva*, möttes de av dussintals lokala bybor som var upplyfta av de japanska studenterna entusiasm och inspirerade att delta i gemenskapen. Med sin uppriktighet och anda av osjälviskt tjänande skapade studenterna många glada interaktioner, till glädje för sina lokala indiska kollegor. Trots att arbetet var fysiskt mycket hårt spelade det ingen roll. Det var verkligen en feststämning och alla log och skrattade under arbetet.

*Seva betyder "osjälviskt volontärarbete"

Det mesta av arbetet bestod i att föra byggnadsmaterial till den lilla byn Batwadi Sonar där en samlingslokal för byborna konstruerades. Studenterna och bybor tillbringade hela dagen med att gå upp och ned för den branta backen bärandes på stenar och sand, som användes för att bygga samlingslokalen. Vid slutet av dagen, strax innan solen gick ner, samlades alla runt ett enort ”Pipal” träd i byn och sjöng bhajans*. Även om det kanske inte är några professionella sångare eller musiker närvarande överfördes glädje och samarbetet som studenter och bybor upplevt tillsammans under hela dagen till att ge sångerna ett oskuldsfullt och vackert uttryck.

*Bhajans betyder en sammankomst med sång, ofta lovsånger till Guds ära inom hinduisk tradition

Under deras sista morgonen introducerade de japanska studenter de lokala byborna till kampanjen ”Amala Bharatam”. Tillsammans med lokalbefolkningen spred de japanska studenter ut sig över området och samlade ihop skräp. Dussintals påsar av avfall fylldes från flodbädden som tyvärr fortfarande är full av skräp från översvämningarna många månader tidigare.

Innan de lämnade, deltog de japanska studenter i ett formellt kulturprogram som hölls på en lokal skola nära staden Chandrapuri. Distriksinsamlaren i Rudraprayag, Mr. Raghav Langar, ledde festligheterna som innehöll många sånger och danser utförda av både de japanska och lokala studenterna och tillställningen besöktes av hundratals invånare.

Både studenter och lokalbefolkningen var ledsna över att säga adjö till sina nya vänner när tiden kom för deras avresa. De japanska studenter donerade sin tid, energi och entusiasm, men de frivilliga sa att de fick mycket mer tillbaka än vad de gav.

Genom att dela kärleksfull omsorg över kulturella gränser och språkbarriärer försvann linjen mellan att "ge" och att "ta emot" och volontärer och mottagarna upptäckte att de inte är så olika trots allt. Trots att de talade japanska och garwhali delade de ett gemensamt modersmål: Kärlekens universella språk.